Förlossningsberättelse - när Cornelis kom till världen.

publicerat i Allmänt, Bebis, Graviditet;
Torsdag den 29:e juni 2017 vaknade jag upp av mig själv runt 8-tiden på morgonen. Jag åt min frukost i vanlig ordning i soffan och kollade på mysig morgon-tv. Därefter invigde jag min nya sladdlösa dammsugare jag köpt någon dag innan. Med min stora 39-veckorsmage var jag nere på golvet för att komma åt dammet längst in under sängen och bakom soffan. Jag var irriterad på Jonas som enligt mig låg för länge och latade sig i sängen.
12.00
Klockan 12.00 startade vi bilen i Uppsala för att åka till svärföräldrarna i Täby där vi hade planerat in att grilla på kvällen. Det är när vi är i höjd med Boländerna (cirka 5 minuter från hemmet) som jag börjar känna att något gör ont. Jaja tänker jag, det är väl några slags förvärkar det här. Jag biter ihop och vi vänder inte om utan fortsätter söderut.
13.30
Tid för lunch ihop med svärföräldrarna i Jonas barndomshem. Lunchen är otroligt jobbig. Min öppningsfas har börjat men jag visar inte en min. När det ska drickas kaffe står jag inte ut längre utan går upp på övervåningen till Jonas gamla pojkrum där jag kämpar mig igenom en massa värkar. Står på alla fyra i sängen och armar och ben bara skakar. Smsar min moster som är barnmorska om läget och hon förstår direkt att det börjat och uppmanar mig att åka tillbaka till Uppsala. Smsar Jonas som befinner sig på nedervåningen "Vi måste åka nu". Någon grillkväll skulle det inte bli denna dag.
Sista magbilden och första selfien ihop med min nykläckta son ♥
15.00
Vi åker från Täby. Jag ringer förlossningen i Uppsala för att kolla platsläget och det verkar okej. Vi blir tvungna att ta någon konstig landsväg tillbaka eftersom trafiken på E4:an står helt still. Komiskt? Under bilresans gång eskalerar värkarna och jag ringer förlossningen igen och förbereder dem på att vi kommer in. Värkarna kommer nu cirka var fjärde minut och jag har svårt att få fram ord i samtalet med barnmorskan. 
16.00
Vi är framme på Akademisa sjukhuset! Vi får komma in i ett såntdär första undersökningsrum och ganska omgående går vattnet. Jag bedöms vara öppen till 4 cm och vi får bekräftat att vi får bli kvar. Ett ultraljud görs som visar att bebis ligger med huvudet nedåt. I tre timmar blir vi kvar i det lilla undersökningsrummet. Värkarna är täta och intensiva och kommer nu cirka var tredje minut och håller i sig i en minut. På värktoppen får jag kämpa för att inte kräkas. Jag försöker andas sådär som min moster lärt mig att andas - in genom nästan, ut genom munnen. Bakom stängda ögon ser jag det där jävla lövet som sakta svävar mot marken som hon sagt åt mig att tänka på för att distraheras från smärtan. Haha!
19.00
Vi får komma till ett förlossningsrum som nu är färdigstädat. Stackars personal hade väl säkert ett hektiskt pass som de ofta har på förlossningen. Jag väljer att avstå från epidural. Envis sjuksköterska man är som sett läskiga biverkningar med ryggbedövning på nära håll... Får prova lustgas som jag älskar!!! Jonas har sagt i efterhand att jag var helt borta när jag andades in den ljuvliga gasen. Nu bedöms jag var öppen till 8 cm.
20.00
Jag blir undersökt igen och denna gång häpnar barnmorskan åt det snabba förloppet - jag är öppen 10 cm det vill säga helt öppen! I lustgasmasken gör jag sjukt fula grymtande läten ifrån mig som jag inte ens trodde jag kunde få till. Nu har jag det GRYMT jobbigt. När en ny värk kommer och CTG-apparaten börjar pipa snabbare är tanken "Nä fan inte nu igen"... En gullig undersköterska matar mig med nyponsoppa.
20.50
Nu börjar krystvärkarna! Tycker inte detta gjorde lika ont som öppningsvärkarna.
Cornelis i sin silvirga lilla "kockmössa" som han hade första natten för att inte förlora värme. 
21.19
Vår älskade lilla bebis föds och ser dagens ljus (eller snarare den omysiga ljusrörsbelysningen) för första gången. Han skriker för full hals och jag tänker "VA, är det redan över??". Jag var verkligen beredd på att ligga och lida ett bra mycket längre tag men det slapp jag. Jag ser min Cornelis för första gången och det jag ser är en rynkig liten panna sådär man får när man höjer på ögonbrynen riktigt mycket.
Jag får upp honom till bröstet och förstår knappt vad som just hänt. Tänk att vår son vi längtat efter så länge nu är här. Jag klappar hans taniga lilla rygg, pussar hans varma små kinder och säger bara "Men heeeej lilla hjärtat". Han är nu lugn intill mig. Jag noterar hur personalen som hjälpt mig ser ut. Jag blundade mig igenom nästintill hela förlossningen så jag har knappt tittat på dem, bara hört deras peppande ord. Fantastiska var dem allafall! Jag tittar på Jonas och ler. Har inte ägnat en tanke åt honom på flera timmar. Häftigt ändå hur man kan gå in så djupt i sig själv och låta livmodern göra sitt. Den ena utav två barnmorskor som närvarade under utdrivningsskedet säger med ett varmt och glatt ansiktsuttryck "Stort grattis till en frisk liten pojke".
22.00
När jag ligger och tar igen mig sitter Jonas med Cornelis i famnen i en fotälj intill min säng och koppmatar honom med ersättning. Försökte verkligen att inte fixera mig vid detta faktum då jag egentligen sett framför mig hur han skulle amma inom 2 timmar efter förlossningen. Han behövde tillmatas eftersom han bara vägde 2580 gram vid födseln. Jonas ser så världsvan ut ihop med vår son, han som aldrig ens hållit i ett barn innan.
En stund efter förlossningen går jag till toaletten för att tvätta av mig lite. Det är ingen vacker syn jag ser i spegeln - jag har utsmetad mascara i HELA ansiktet, haha! Men jag är så jävla lycklig. "Jag gjorde det", tänker jag!
Första natten på BB sov vi ingenting alls Jonas och jag. Vi bara kunde inte slita våra blickar från vårt lilla underverk ♥
Stolt far och stolt mor. Vi älskar dig över allt annat Cornelis.

Taggar: förlossning, förlossningsberättelse;

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Frida Fritte Psson:

Alltså Rebecka. Såå impad jag är av dig, er. Fint att få ta del av din berättelse såhär. Och ja, jag grät <3 :)

Svar: puss fina du <3 <3 du gör mig glad!
Rebecka Lindström

Kommentera inlägget här :