Första tiden med bebis.

publicerat i Allmänt, Bebis, Vardag;
Idag har vi haft Cornelis hos oss i 13 dagar. Jag tänkte i detta inlägg sammanfatta lite hur första tiden har varit med honom samt dela med mig av lite tankar och funderingar jag har kring hur det är att ha blivit förälder - utan tvekan det bästa som hänt mig 
Det har minst sagt varit omtumlande att få hem det här lilla knytet. Väldigt konstigt att gå från två till tre. Men så mycket mer mening livet har fått nu. Vad man än hittar på nuförtiden är det roligare när man har med sitt barn på det. Som idag exempelvis när Jonas och jag strosade runt i ett kolonilottsområde, slog oss ner på en parkbänk och drack kaffe medan Cornelis ammade under en filt - utan hans sällskap hade det till och med kunnat bli lite långtråkigt. Och att vi ens hamnade där bland alla lummiga små tomter är inte ens säkret att vi hade gjort utan honom. Numera ser jag verkligen till att komma ut varje dag, andas frisk luft. Jag insuper intryck på ett nytt sätt. Ser saker jag inte sett förut. Jag noterar vackra byggnader nära där vi bor som jag aldrig tidigare sett, vi går i alléer vi aldrig annars gått i och vi myser i parker vi aldrig annars skulle vistats i. Jag kan dessutom på allvar se fram emot att gå till Ica för att småhandla bara för att jag gillar känslan av att dra runt min son i vagnen så mycket. Att sen dra bak vagnens sufflett och kika lite på honom och se hur fridfullt han sover är något som verkligen skänker mig lycka.
Innan Cornelis kom kunde hela dagar gå utan att jag kom ut överhuvudtaget. Vanligt var att jag hängde inne istället och vek ihop tvätten pedantiskt och rengjorde badkaret trots att jag gjort det dagen innan. Och när lägenheten sedan var sådär perfekt städat kunde jag känna mig rätt tom efteråt. Numera känner jag mig mer harmoniskt inställd till livet och vardagen då jag tvingats släppa enormt på städbehovet, och det går faktiskt bra.
Självklart har det blivit en hel del tårar från min sida också sedan han kom. Amningshormoner är inte nådiga. Som när jag här om dagen i samband med Mikael Nyqvist död lyssnade på låten Gabriellas sång som är med i filmen Så som i himlen och Helen Sjöholm sjunger "Jag har fått en stund här på jorden" - alltså, det sorgliga och mäktiga i den meningens innebör är bara för mycket för mig...
Trots att min bebis snart är två veckor gammal kan jag fortfarande få en klump i magen när jag tittar på honom med anledning av det enorma ansvar jag besitter över hans liv. Minsta lilla snesteg från min sida som att lämna honom obevakad på skötbordet någon sekund skulle kunna få enorma konsekvenser. Håller alltid en hand på hans lilla mage vad jag än sträcker mig för ♥
Annars är den här lilla mannen en riktig snuttare, och ligger gärna så nära mig eller Jonas som det bara går helst dygnet runt. Han blir lugn när man sjunger för honom och det blir en hel del improviserade visor (kan inte låta vackert för utomstående haha) här hemma som sjungs i takt till lite dansande på vardagsrumsgolvet. De gånger jag lyft upp honom offentligt har främmande personer inte kunnat slita sig från att kommentera hans litenhet och kommit närmre för att titta. Cornelis vill gärna starta dagen runt sjutiden på morgonen, och då brukar Jonas avlasta mig så jag får sova vidare. Hans stora klarvakna ögon talar då om för pappan att det minsann inte ska vilas något mer vilket för Jonas innebär att han får underhålla bebisen i form av lättare vaggning. Vi hinner inte så mycket om dagarna mer än att byta blöjor och amma, men oj så mycket kärlek en liten människa på drygt 2,7 kilo kan ge. Lilla hjärtat ♥

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Yohanna af Skovde:

Men vilken SÖT! Stort grattis och vad roligt att läsa om hur du tänker nu! :)

Svar: Tack så jättemycket :D
Kul att du tycker det! Helt plötsligt flödar tankarna, måste bli så när man går igenom en så stor förändring i livet
<3
Rebecka Lindström

2:a kommentar, skriven , av Dema, nu är han här:

Du skriver så härligt, ärligt och vackert! Kärleken är verkligen enorm för dom här små liven! Tänk enda 3 kilo kärlek!

Svar: Vad fint sagt av dig, tack så mycket!
Ja det är inte klokt sån kärlek!
Kram
Rebecka Lindström

Kommentera inlägget här :