Välkommen! ♡ Jag som driver denna blogg heter Rebecka och är 24 år gammal. Jag bor i Uppsala tillsammans med min sambo Jonas och vår son Cornelis som föddes sommaren 2017. Jonas och jag träffades redan som 18-åringar och vi har alltid drömt om att bilda familj tidigt. Jag är utbildad sjuksköterska men är just nu mammaledig. Jag siktar på att utbilda mig till barnmorska senare i livet när det känns rätt. Jag älskar att fota vackra saker och tenderar att lägga lite för mycket tid på att fota matbilder och dylikt. Annat som dyker upp i bloggen är söta bebisbilder eller mig poserandes på en parkbänk i solbrillor. Jag önskar sprida glädje hos dig som läser. Man skulle kunna kalla min blogg för en renodlad mammablogg. Hoppas du trivs och vill stanna kvar här! Kram ♡

Att avveckla amningen.

publicerat i Allmänt, Personligt;

Bilder från juli och augusti 2017.
 
Jag har ju som sagt slutat amma nu efter 11 månader och det känns ju inte så kul. Tänkte skriva lite om det. Det är inte nödvändigtvis att ge bröstet som jag saknar, utan påminnelsen om att min bebis börjar bli stor som känns litegrann i hjärtat. Men så är det ju! Det som är NU och det som komma skall är ju helt fantastiskt det med. Har så många fina amningsminnen och är dem evigt tacksam. Som alla gånger under mammayogan jag försökte just yoga men ammade både 3 och 4 gånger under en ynka timme. Eller den gången när jag var på MammaMage-träning och ammade mig igenom ett helt pass. Eller alla nätter med bebis tätt intill. Åå, det var gosigt det.
 
Faktum är att Cornelis inte har visat något som helst tecken på att han saknar att amma. Blev nästan lite förvånad när jag insåg att han inte längre ville ha det han bäst känner till, det som han alltid haft vilket är mig/maten/tryggheten. Men han var väl redo att ge upp helt enkelt. Jag har inte heller behövt pumpa något efter uppbrottet. Det var bara att sluta utan några som helst stockningstendenser. Hade väl så lite mjölk kvar. Jag slutade amma för att han började bitas, men annars hade jag absolut kunnat fortsätta ett tag till. Hade inte gjort mig något att amma honom i 13 eller 14 eller 15 månader om jag ska vara ärlig. Det är sån obefogad stress att sluta tycker jag, och jag råkar veta att man inte alls har samma syn på amning i andra länder. Tror dem ammar bra mycket längre i snitt i USA än vad vi gör här i Sverige.
 
Det var så många gånger under hans första halvår i livet som folk av välvilja försökte få mig att ge ersättning till honom. Men på något sätt tog det emot för jag var SÅ rädd att det skulle strula till den annars välfungerande amningen. Att han skulle rata mig för flaskan - det ville jag inte riskera. Men visst kostade det mig energi eftersom han bokstavligt talat satt fast i mig i början. Men det blev trots allt aldrig något annat än min mjölk under de första 7 månaderna. Det var det värt! 
 
Men visst fanns det gånger när det var mindre härligt att amma. Som alla de gånger när man preciiis skulle gå ut och allt var färdigpackat, jackan och skorna på men ungen skulle ha mat... Haha. Och det nästan skönaste med att inte amma längre är att jag slipper vara så himla noga med att få i mig vätska.. Det var verkligen en stress i mig från första stund. Vet inte hur många vattenflaskor jag hävde i mig per dag under de första månaderna med rädslan att Cornelis inte annars skulle ha mat. Hehe, vet ju själv att det inte riktigt funkar så. Men nu kan jag alltså gå flera timmar utan att dricka. För vem tycker på riktigt det är gott att dricka vatten om man inte ens är törstig. Ingen!? Nä, trodde väl det.
 
Och vet ni? Under hela den period när jag ammat (och jag har ammat på otroligt många offentliga platser) så har jag inte upplevt något negativt alls. Ingen kommentar, inget påhopp. Inga egentliga konstiga blickar heller. SKÖNT men så RIMLIGT ändå! Normalisera amning lixom.
 
Som ni märker är amningen viktig för mig och jag har älskat det och vill återigen trycka på hur tacksam jag är för att det funkat så bra. För det är ingen självklarhet. Med största sannolikhet är detta inte sista barnet jag ammar. Tur nog, för det är ju så gosigt. Jag vet nu exakt vad som funkar för mig, och jag hoppas kunna vara lite mer chill nästa gång med allt som rör denna fråga. Inte stressa sönder så fort barnet suger mindre eller mer, eller eventuellt krångel vid introduktion av mat för att barnet hellre vill ha sin mamma.
 
Vill också bara säga att när det kommer till matning av ett spädbarn finns inga rätt och fel.
 
Tack för att du läste!
Kanske kan detta inlägg
hjälpa någon annan,
vad vet jag.
 
 

Taggar: amma, amning;

Kommentera inlägget här :